Viola Widengren arbetar som syster pƄ sjukhuset i SollefteƄ, och hade sett fram emot en ledig dag med sina vƤninnor. SƄ ringer telefonen, och hennes fars barska rƶst sƤger Ƅt henne att komma hem. Resan Ƥr dyr, och flera mil lƄng, Viola Ƥr inte sƄ sugen pƄ att ge sig ut i kylan pƄ sƶndagseftermiddagen. Men hon kan inte sƤga nej, sƄ snart sitter hon pƄ bussen hem.
Direkt nƤr hon stiger innanfƶr dƶrren bƶrjar brƄket. Viola Ƥr arg ƶver att vara hemma, fadern Ƥr arg ƶver hennes ton. Snart fƄr hon emotta tvƄ raska ƶrfilar. Violas styvmor ber henne att flytta hem, och fadern beordrar samma sak. Viola sƤger att hon ska stanna, men sƄ gƄr hon ut genom dƶrren utan handvƤska eller hatt. Detta var den 5 december Ƅr 1948, och det var sista gƄngen Viola sƄgs till. I Nordisk kriminalkrƶnika berƤttar poliser sjƤlva om sina mest uppmƤrksammade, omskakande, och svƄra fall. Nordisk Kriminalkrƶnika Ƥr ett historiskt verk. BerƤttelserna och samlingarna Ƥr uttryck fƶr den samtid som de skrevs i, och kan i enstaka fall ha fƶrƄldrat eller kontroversiellt innehƄll. Eventuellt stƶtande material Ƥr inte uttryck fƶr fƶrlagets hƄllning.